Det började med en scat-man-do och kyssar i september-regnet, och slutade idag med en stulen kyss i samma regn. Den sista kyssen. Kiss of death if you will. Its the end of an era. Tove-Patrick verkar vara över, och det gör ont i mitt pojkhjärta. Det kom som ett slag i magen, och kommer fortsätta göra ont långt efter att regnet slutat smattra.

Vi var ett stiligt par, hon och jag. Stiligare än de flesta skulle jag tro, och vi passade jävligt bra ihop . Vi dansade lika fult, kunde använda varandras jeans, och hade samma dåliga humor, även om hon förmodligen skulle hävda motsatsen. Jag hade grymt kul i hennes umgänge, och hon i mitt ...men faktum kvarstår att hon kände inte lika starkt för mig, som jag för henne. Det ironiska är att jag egentligen känner precis tvärtom. Att jag aldrig riktigt lyckats förmedla hur mycket jag tycker om henne. Som två spegelbilder av en förälskelse.

Hon var yrvädret som jag tyckte om att vakna brevid. Jag tycker om att hon är klumpig, att hon föredrar mjukis före jeans och jag tycker om sättet hon dansar, även om det ser ut som en robot gone crazy. Jag tycker om hennes yra hår, hennes stora tummar, och jag tycker om att höra henne skratta. Och jag kommer sakna det alltihop !

Tove har varit en stor del av mitt liv senaste nio månaderna, och det känns fel att det inte finns när jag vaknar imorgon. Det känns som jag blivit berövad på en viktigt del i mitt liv. Och det fattas mig !

Inga fler promenader. Inget mer heldags deg under täcke. Inga fler kyssar. Och ingen mer Tove ! Hon kommer lämna ett tomrum i mitt hjärta den tösen. Jisses vad jag tyckte om henne.
Så frågan man ställer sig är, vad gör man nu ?

"quis custodiet ipsos custodes?"